Det är slutet av oktober, Leif och Cecilia Öster möter upp oss på parkeringen vid Dalagård. Vi är tretton förväntansfulla deltagare som har tagit oss hit för ett studiebesök denna kyliga lördagsförmiddag. Det vi alla har gemensamt är intresset för och kärleken till naturen och skogen.

Efter en presentationsrunda är det dags att få se den, skogen! Leif tar täten och vi följer efter. Vi hinner inte gå långt från parkeringen innan han gör ett första stopp och frågar oss hur många svenska träd vi har passerat? Någon i gruppen har varit uppmärksam och gissar nästan rätt. Det är Leifs fru Cecilia som har planterat alla dessa träd och skapat ett arboretum.

Vi lär oss någonting hela tiden, Leif besitter så mycket kunskap som han delar med sig av. Som att det fram till 1966 var förbjudet för kvinnor att bli jägmästare i Sverige och att ansvariga för utbildningen, för att kringgå kritiken mot detta, hade ”löst det” genom att addera ett krav på genomförd militärtjänstgöring för att kunna bli antagen. (Ja, det var ju inga kvinnor som fick göra det heller på den tiden.)

Världens sämsta CV

Leif bjuder inte bara på sin enorma kunskap och erfarenhet, han bjuder även på sig själv. Han säger att han har världens sämsta CV. Hans skogliga yrkeskarriär startade nämligen på Domänverket i Falun i slutet av 70-talet där hans första uppdrag var att kampanja för hormoslyr – ”björken måste bort annars skulle skogsbruket dö ut” var budskapet då. Vi småskrattar försiktigt och tittar på varandra, ni vet så där när man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Då var det självklart, i dag vet vi bättre. Leif fortsätter med att konstatera att det är stor sannolikhet att ”en annan Leif Öster” om 30 år, på samma sätt, kommer att fråga sig hur vi kunde avverka så mycket skog med höga naturvärden och skövla de sista kontinuitetsskogarna…

Hör ni, det är alldeles tyst…

Leif tar oss med in i skogen som tar vid där ängen ovanför gården slutar. Det är en riktig skog, ja, ni vet vad jag menar – variation och mångfald av både arter och ålder. Leif berättar att han har varit skogsägare i 33 år men det tog honom tio år att förstå att det rådande skogsbruket med kalavverkning inte var ekonomiskt hållbart som enskild skogsägare. Vid den tiden jobbade han för övrigt som informationschef på Sveaskog.  

Han stannar upp och inväntar att alla ska hinna ikapp, sen ber han oss att lyssna och frågar efter en stund ”hör ni?” – ja, det gör vi, det är alldeles tyst. Han berättar att han brukar ta med sig konferensdeltagare ut i skogen när det är dags för kaffepaus på eftermiddagen. För det händer något när vi kommer ut i skogen, vi sänker axlarna, slappnar av och lugnet infinner sig till och med hos stressade och pressade företagsledare och chefer. Men om det var något vi redan visste, vi tretton som åkt hit i dag för att få vara med på det här studiebesöket, så var det precis just det.

Skogsbrukets historia och riksskogstaxeringen från 1923

Kunskapen Leif besitter är både bred och djup. Vi får lära oss om hur den svenska skogen har brukats genom historien. Från tiden då vi var jägare via det 1000-åriga bergsbruket i Bergslagen, avverkningarna för att skapa åkermark runt Siljan, lantmäteriets bildande på 1600-talet och de första kartorna i Dalarna från 1652, hur man på 1700-talet börjar klargöra ägandet av skogen och på 1800-talet delar upp skogen proportionerligt mot innehavet av åkermark, hur ångmaskinen och sågverken ändrar förutsättningarna, om engelsmännens intåg och påverkan på skogsbruket, om flottningen, fördelarna med att vi under 5000 år avverkade skogen på vintern, när hästarna ersattes av traktorer i början av 60-talet och så den där berömda riksskogstaxeringen från 1923. Ni kanske har hört talas om den, den används ofta för att stötta olika påståenden i debatten om skogen. Lär gärna mer om det i Leifs krönika ”Skogen finns på andra sidan hyggena” på supermiljöbloggen.

Bärris, blädning och bonitet

Vi vandrar vidare i skogen och jag kan inte sluta förundras över mängderna bärris. Jag har nog faktiskt aldrig sett något liknande. Precis när jag ska fråga Leif hur det kommer sig att det är så har han stannat upp igen, han kliver upp på en stubbe och berättar att det område vi nu befinner oss i är där han tillämpar hyggesfritt skogsbruk. Metoden kallas för ”blädning”, en slags gallring där målet är en skog där det finns träd av alla storlekar. Man tar bara ut enskilda träd, stubben som Leif står på är från ett sådant grovt träd som gallrats. Marken runt omkring är trädbevuxen, i stort sett oförstörd, och bärriset frodas.

Bonitet är ett begrepp som dyker upp. Några vet vad det betyder medan vi andra får lägga ytterligare kunskap till den digra mängd vi redan fått. Leif förklarar att det är ett mått på skogens produktionsförmåga, hur snabbt skogen växer helt enkelt. 

Det finns andra hyggesfria metoder och Leif berättar om luckhuggning. Det liknar det naturliga sättet som skogen föryngras på där luckor uppstår på grund av att träd till exempel har fällts av stormar eller dött av insektsangrepp.

En fot i skogen och den andra på en virkesåker

Leif kliver ner från sin stubbe och så går vi ett tiotal meter innan han stannar. Han pekar bort från skogen med det frodiga bärriset och kontrasten kunde inte vara större. Vi står bokstavligt talat med en fot i skogen och den andra på en virkesåker. För intill den med hyggesfri metod brukade skogen, finns ett område som tidigare har kalavverkats och där det nu endast finns träd i en och samma storlek och inget bärris så långt ögat når.

En ”enkel” lunch och lite ekonomi

Leif och Cecilia tyckte att de borde bjuda på en enkel lunch. Men någon enkel lunch var inte vad vi möttes av – Leif och Cecilias dotter med sambo hade gjort i ordning en helt fantastisk vegetarisk buffé! Frusna och hungriga högg vi in och njöt i fulla drag. Efter lunchen berättade Leif om och visade hur olika sätt att bruka skogen påverkar ekonomin på gårdsnivå och ja – hyggesfritt skogsbruk är ett ekonomiskt sunt alternativ, särskilt med tanke på att många skogsägare inte har löpande ekonomisk avkastning som mål.

Innan vi åkte fick vi dessutom kaffe och nybakad äppelpaj! Varma, mätta, med enormt mycket ny kunskap och några nya bekantskaper tackade vi för oss. Får du chansen att besöka Dalagård och ta del av Leif och Cecilias fantastiska verksamhet och kunskaper så ska du ta den!

Tack!

Ett stort tack till Leif och Cecilia som så generöst delar med sig av sin fantastiska verksamhet och kunskap, tack Paula Testad för att du tog initiativ till studiebesöket, tack till Studiefrämjandet som alltid stöttar oss, tack Jenny och Lillian vid kansliet samt styrelsen för Naturskyddsföreningen Dalarna som fixade det administrativa och bidrog ekonomiskt så att vi fick äta en helt fantastisk lunch!

//Malin, ordförande Naturskyddsföreningen Leksand